Äntligen har jag hittat sladden...

Tyvärr så är jag en jättedålig fotograf, med dessa bilder är vad jag fick med mej hem från kennelträffen hos Jomgardens.

Här minglar både folk (ben) och hundar.


En härlig prommenad med en massa lösa hundar... inte en enda incident.

Allt gick lungt och städat och både folk och hundar var glada...

Här hade Mari och Jenny ordnat korvgrillning och tipspromenad och tävlingar. Kan ju nämna att laget som jag och Iza var med i vann. Övriga i laget var Ann-Sofie med Pascal och Sandra med sin lilla M-valp. Iza hade den klart snabbaste tiden på ca 100 m. Tiden var lite drygt 6 sekunder för henne. Pascal var jätteduktig på "uppletande" och lilla valpen försökt äta godis från en vattenskål, men det gick inte så bra. Han får träna till nästa år.

Eva och Engla tar det lugnt i solen.

Lite rast och vila

Jag ska försöka lära mig kameran bättre, så jag kan zooma och fokusera.

Nu ska jag steppa i säng... natti natti

Fredag igen

Äntligen fredag. Jag känner mig faktiskt ganska trött trots att jag bara arbetat halva onsdag, torsdag och idag. I tisdags åkte jag från Gävle. Det är ju faktiskt ganska jobbigt att köra i ett sträck, visserligen fick jag ta raster med jämna mellanrum eftersom Iza var med.

Tiden i Gävle har varit skön, jag har kunnat hjälpa mamma med en hel del grejer som inte hemtjänsten ställer upp på... t ex fixa i trädgården, byta gardiner och torka skåp. Har också hunnit med lite shopping på IKEA och köpcentrat i Valbo.

I söndags var vi på kennelträff i Uppland. Det var jättekul. Totalt var det ca 30 hundar varav ca 25 berger. Både Iza och jag hade mycket trevligt. Jag kunde också få konstaterat att Iza verkligen är snabb... vi hade tävlingar och Iza vann överlägset ca 100 meter.... hon spran på dryga 6 sekunder... Mari och Jenny hade verkligen ordnat en toppenträff med lagom mycket aktiviteter och lagom mycket mingel... När jag fixat sladden till kameran, så ska jag lägga över lite bilder...

I morgon ska jag ställa ut Iza på en liten inoff här i Gällivare. Har badat henne i onsdagskväll och nu är hon ren och fin. Sedan blir det nog inte så mycket mer aktiviteter för Iza på ett tag. Den 5 oktober ska jag ner till Öjebyn för att sterilisera henne. Det ska bli så skönt för henne att få det gjort, så hon slipper ifrån sina förskräckliga skendräktigheter.

Nästa helg ska jag ha en tävlingsledarutbildning tillsammans med Teresa i Jokkmokk. Det ska bli skoj. Sedan så är det nog bara att inse att hösten är här på allvar och man kan förvänta sig snö när som helst. I morse var ena toppen på Dundret vit...

På resande fot/tass

Så har Iza och jag kommit ner till mamma i Gävle. Resan har gått bra trots Izas tydliga protester på att 100 mil i bil är för långt... det blir så trist i längden.
Vi startade i går morse vid halv 7. Iza lägger sig ner direkt och sover sig ner till Töre där första stoppet blir. En promenad runt rastplatsen och sedan en snabb kopp kaffe och så in i bilen igen. Nu sitter Iza och kollar in läget, hon har väl sovit färdigt tycker hon. Allt går bra och jag stannar i Skellefteå och tankar. Köper lite godis, som jag kan smaska på efter vägen.
Kring Umeå så inser jag att jag måste söka upp någon liten skogsväg, så Iza får springa lös och springa av sig lite energi. Men det var lättare sagt än gjort,. Det pågår ÄLGJAKT i Sverige just nu. På varenda liten skogsväg så stor det stora skyltar "Älgjakt pågår". Tillslut hittade jag en skyld med "havsbad" och tänkt att där kan de väl inte jaga älg i alla fall. Hittade dit och det var en helt underbar plats. Stranden var lång och helt folktom. Där fick Iza rasa av sig, bada och ha allmänt skoj i nästan en timme. När vi skulle därifrån, så litade jag på GPS:n. Kortaste väg--
följde små skogsvägar och kom så småning om till en cykelstig... som var utmärkt som väg på GPS:en. okay tänkte jag, jag chansar på att den kommer fram till E4:an. Men jag blev mer och mer tveksam... Vägen var sämre och smalare än t o m vägen till Nautanen när den var som sämst. Men det fanns ingenstans att vända, så det var bara att fortsätta. Plötsligt så piper GPS:en ... en varning för hastighetskamera... här på cykelstigen... Då förstod jag att jag var ganska nära E4:an. och mycket riktigt, strax kom jag upp på den och se där fanns kamran.

När vi närmade oss Höga kusten-bron, så var iIza less på att åka bil och inte få någon uppmärksamhet, helt plötsligt var hon i baksätet... Jag svängde av till fiket bredvid bron, tog en liten promenad med henne och passade på att fika själv och gå på toa. När jag kom tillbaka till bilen så började jakten på "Hålet"... jag vet ju var hon brukar komma igenom. Täckte det hålet och satte in henne. Efter 1 km så var hon framme igen... stannade vid lämpligt ställe och kollade nya alternativ... slog upp buren i baksätet och satte in lilltösen där. Vilda protester i ca 15 minuter och sedan stod jag inte ut längre. Stannade, funderade och kom på en lösning... all packning vid glipan där hon slipper igenom. Buren slogs ihop, och ställdes för glipan, mina väskor framför och nu skulle hon omöjligt kunna komma åt glipan. Hennes utrymme blev naturligtvis mindre men tillräckligt för att hon skulle kunna ligga bekvämt. Det dröjde 2 km så var hon i baksätet igen. Hon hade tryckt på spaken som fäller baksätet och helt sonica promenerat in i baksäte.
När vi kom till Sundsvall så var Iza väldigt billig, kan jag lova. Hade 20 mil kvar och hade fått nog av denna katt och råtta-lek.... Nu tog jag till storsläggan... All packning packades upp längs gallret och ryggstödet så att det inte fanns en chans att hon på något sätt skulle kunna komma åt vare sig glipan mellan ryggstödet och gallret eller spaken som fäller ryggstödet. Och det FUNGERADE... hon insåg efter ca 10 minuters letande efter en väg till baksätet att nu var hon besegrad och lade sig ner och sov.
Resten av resan gick lungt och bra, och nog har jag en duktig tjej i alla fall.... klart att hon är less att åka bil, det är jag också. Men nu är vi framme och det dröjer 10 dagar innan vi ska hem igen. Då ska jag försöka komma ihåg att packa rätt från början..
Nu ska jag ägna mig lite åt min mor.... Vi hörs

En underbar helg i Saltoluokta

Lite vila på vägen upp mot fjällhedarna

Lördag, rast vid en sten som gav lite lä... underbart skönt. Det syns väl på Iza
På väg upp på fjällhedarna ovanför Saltoluokta

Micke njuter av utsikten

Underbart skönt efter en hel dag på fjället.

Dagbok från Saltoluokta:

På fredag packades bilen och vi gav oss av till Kebnadsbryggan för att ta båten över Langas och tillbringa helgen i Saltoluokta. Det var strålande väder och vindstilla.

När vi kom fram och installerat oss i vår stuga, så tog vi på hundarna dragselen och spände fast dem i expanderlinan och påbörjade en vandring upp mot Petsajaure (eller hur det nu stavas). Efter att ha gått några kilometer så vek vi av från stigen och tog en annan väg, kom fram till en ravin med nästan lodräta väggar, men det fanns en liten stig upp. Vi beslöt oss för att testa om vi skulle kunna komma upp där. Kopplade lös hundarna för att de skulle få det lite lättare att komma upp. Och det gick faktiskt att komma upp. Efter en bra stund och en riktigt jobbig klättring så var vi uppe på en stor fin fjällhed. Och det första vi såg när vi kom upp var en ren som stod och glodde nyfiket på oss, så det var bara att koppla hundarna igen. Vi gick över heden och kom fram till leden som går tillbaka till Salto så vi följde den ner. Det var ingen lätt vandring men det gick bra. Över riktiga stenbumlingar och skrevor och bäckar. Det märks verkligen att Iza är en bergshund, för hon tog sig fram lekande lätt överallt. Det var värre med matte. Men ner kom vi och efter timmarna på fjället så var det skönt att lägga sig raklång på sängen och vila benen och invänta middagen. Hundarna var också nöjda och njöt av vilan.

Att sedan få gå och sätta sig vid festdukat bord med tre rätters middag är inte fy skam. Vi njöt oss igenom hela måltiden som tog ca 2,5 timmar. Därefter blev det endast en kort kissrunda med vovvarna och sedan natti natti.



Lördagen bjöd inte på lika fint väder, lite växlande molnighet och lite blåsigt. Eftersom det blåste bestämde vi oss för att inte gå så högt upp idag. Pratade lite med Teresa (som jobbar där) om vart det var bäst att gå. Hon tipsade oss om att gå mot Björkudden och sedan upp på högsta toppen där. Vi packade vårt lunchpaket och gjorde oss klara. Började vandra mot Björkudden, men missade avtagsstigen så vi kom upp mot Kungsleden, insåg att vi gått fel, men det gjorde ingenting utan vi fortsatte en bit efter kungsleden mot Kvikkjokk och hittade en stor sten som kunde ge oss lite lä. Satt oss ner en stund för en fika, men Micke hittade en hög med skit som han rullade sig i. Han luktade inte gott. Monica hade som tur var med våtservetter så killen blev tvättad och doftade nu nyponros istället. Men vi hade ingen lust att fika, så vi gick upp på den stora fjällheden och fortsatte vår vandring en stund till. Renflockar kom och gick, de var ganska nyfikna av sig och här är de verkligen i sitt rätta element. De tar sig så smidigt och vackert fram. Det är här de ska vara och inte nere efter vägarna och i samhället.
Efter ytterligare någon timmes vandring, så satte vi oss ner och tog lunch. Det smakar underbart ute på fjället. Hundarna fick en stunds hopp och lek eller vila och vi satt och bara njöt av lunchen och utsikten.
Efter ett tag så började regnmolnen tona upp sig och vi bestämde att vi skulle påbörja vandringen hemmåt. Jag trodde nog inte att vi skulle hinna hem före regnet, så vi gick på i ganska ordentlig fart. Det är faktiskt jobbigare för benen att gå nerför än uppför. Nåväl, regnvädret vek av och kom inte över oss. Vi klarade oss helt torra.
Väl nere i stugan igen så blev det någon timmes vila både för oss och hundarna innan det var dags för middag. Idag bestod den av gravad lax på spenatbädd till förrätt, älgstek med rotgrönsaker till varmrätt och till dessert blev det en caramellbryllé med hjortron. Det smakade himelskt efter en hel dag på fjället. Vid middagen hade vi väldigt trevlig. Vid bordet satt ett par herrar från Stockholm, som var nyfikna på trakten och det var ju trevligt att vi som nästan ortsbor i alla fall kunde berätta lite om Saltoluokta och framförallt om Gällivare.
Efter middagen så blev det en liten kissrunda med jyckarna och sedan så behövde man inte vänta länge på John Blund.

Söndagmorgon: Iza väcker mig vid halv 8 och talar om att hon måste ut och kissa. Klädde på mig och gav mig ut med henne. Det regnade ordentligt och jag blev sjöblöt på den korta kissturen. Sedan regnade det till och från hela förmiddagen, så vi beslöt oss för att ta halv12-båten hem. Efter att ha ätit frukost, så packade vi ihop våra grejer, städade stugan och bar ner ryggsäckarna till brygga. Ännu var det en stund kvar innan båten skulle gå, så vi gick upp och tittade lite på kyrkkåtan. Den var verkligen mysig..

Båtresan över gick bra, hundarna var hur lugna som helst, som om de aldrig gjort annat än åkt båt över Langas hela livet.

Monica har fotograferat en hel del, närmare bestämt 139 bilder. Så fort hon lagt över de på en sticka till mig, så ska jag lägga in några utvalda här på bloggen.

Nu väntar en veckas jobb och sedan sticker jag och Iza till Gävle. Den 19 september ska vi på valpträff hos Mari utanför Gimo. Det ska bli skoj.

Vi hörs...

Årets första riktiga höstdag

När jag vaknade nyss så var det -0,3 grader och klarblå himmel. Det finns chans på en riktigt fin höstdag. Synd att man måste jobba idag.
Nu har bilen fått ny kamrem och nytt oljefilter och olja. I morgon ska den få nya tändkablar, sen går den nog som en klocka. Det är nog bäst det för om drygt en vecka sticker jag till Gävle och det ser ut som om det blir att ta bilen... men vi får väl se om Roffa kan bestämma sig om han ska ha hem morsans bil från Gävle eller inte. Ska han ha hem den så tar jag tåget ner och kör upp den bilen när jag åker hem..

Nej, nu har jag inte tid att sitta här och fundera... måste iväg med hundarna till husse och sedan och jobba... jag gillar inte dessa tidiga skift på morgonen, men på eftermiddagen är de bra, när man slutar halv tre.

Vi hörs...