Påsk

Nu är det påsk och jag ska få lära mig att åka i skoterpulkan. Matte säger att man måste kunna det för att få följa med när vi ska åka långt. Men jag tror inte att jag behöver det, för jag har starka ben och kan springa hur långt som helst.... flera mil om jag får.

Idag är det skärtorsdag och vi har kommit hit till stugan. Husse gjorde en jätteeld av gamla stugan. Vi fick inte vara ute då, men vi såg genom fönstret. Det var en hiskligt stor eld, en tall som står bredvid den gamla stugan (som inte finns nu) tog eld, och jag tror att matte och husse blev lite oroliga för elden var jättestor. Men nu på kvällen (flera timmar senare) så brinner det bara litegrann. Husse säger att det nog kommer att brinna i ett par dygn, vi får väl se. Men det är lite otäckt tycker jag.

I morgon ska vi nog fara ut med skotern, kanske vi åker någonstans och pimplar, eller också så åker vi bara ut och finåker... Det är ganska bra, för då får jag springa och behöver nog inte lära mig att åka i pulkan.

Vi ska vara här i stugan ända till på måndag. Det är bra, för här får jag vara ute hur mycket jag vill (nästan) måste vara inne på natten. Här i stugan behöver vi inte heller några koppel. Nere på sjön så åker folk skidor och ofta har de hundar med sig som jag och Iza får jaga bort. Vi är jätteduktiga på det. Dom sticker så fort vi visar oss nere på isen. Det är ganska jobbigt att vakta gården här. Man måste skälla så fort man hör eller ser något. T ex talgoxarna tror att det här är deras gård och det är det ju inte, så jag måste köra bort dem. När kvällen kommer är man ganska hes. Men man sover riktigt gott här. Matte brukar vilja att jag ligger i hennes säng, men det blir så varmt, så jag brukar krypa ner under husses säng. Fast ibland är det skönt att ligga och gossa med matte också.

När vi kom idag, så satte matte några konstiga fjädrar i ett träd. Man skulle kunna tro att hon har plockat Nicke, men han har sina fjädrar kvar. Men det blev ganska fint i trädet. Matte säger att det är påskpynt och det ska man ha när det är påsk. Matte och husse har också tagit med några jättefina påsar med godis i. Dom säjer att det är påskharen som lämnat dem och att de är till Johanna och Linn. Men jag vet att det inte är så... Husse har köpt dom.

Nu är jag trött och ska tugga lite på mitt tuggben innan jag sover.  Natti natti /Pontus

Marsianer, massage och en helt oförglömlig kväll

Fredageftermiddag... så skönt att komma hem från jobbet, krypa i helgkläderna dvs. mjuk tröja och plychbyxor. Monica Lindström skulle komma förbi. Jag var ju lite fundersam på varför hon inte kom på min födelsedag, hon ansåg tydligen att hundträning var viktigare än att uppvakta en kompis på 60-års dan. Nåja, hon hade ju inte glömt bort mig i alla fall... hade skrivit "grattis" på facebook. Men lite fundersam var jag i alla fall. Men nu skulle hon i alla fall komma och lite tårta fanns kvar som tur var.

Monica dyker upp och vi sätter oss och fikar. Snackar om ditten och datten när det ringer på dörren.
Jag går och öppnar.... utanför står två låånga marsianer...  den ena i en rödvit kroppsstrumpa som går ända upp över huvud och ansikte, den andra i en svart likadan. Håller fram skyltar.. "Hej Marie-Louise"  "Sätt på dej jacka och skor"  "Du ska följa med oss".   Hundarna tjafsar runt omkring, så jag ber marsianerna att komma in. Jag har inte en blekaste aning om vem dessa två figurer är. Tusen tankar far i huvudet. Slänger i Pontus hans värkmedicin, slänger en blick på Egon som ler.... alltså är detta något som de hittat på... Monica ser väldigt förvånad ut och jag förstår att hon har inget med detta att göra. Marsianerna sätter på mig handfängslen, för ut mig till en bil. Drar ner en ordentlig mössa för ögonen på mej och jag blir totalt blind.  VEM ÄR DESSA VARELSER OCH VART SKA JAG?????

Då börjar en bilfärd på ca 45 minuter, jag är lite åkrädd och dessa varelser kör som biltjuvar. Jag resingerar och inser att det finns ingenting jag kan göra. Det är bara att sitta ner och acceptera att nu styr jag inte mitt eget liv utan är helt i händerna på dessa varelser. Efter en stund börjar jag nästan uppskatta rallykörningen (inbillar mig att jag är på Gröna Lund och åker berg och dalbana).  När bilen stannar har jag inte den blekaste aning om var jag är. Jag var bortkollrad redan efter 1 minut, trots att jag tänkte att nu ska jag lägga manken till och hänga med i svängarna.

Marsianerna leder mej till ett hus, med en bro, en dörr och en lång svängd trappa. Jag känner på lukten att det är ett gammalt hus, får för mig att jag är någonstans i Hermelin eller Johannes. Kommer in i ett rum. Där försvinner marsianerna och jag får ta av mig mössan. Framför mig står en tjej som jag aldrig sett förrut. Ser också en massagebänk och tjejen bekräftar vad jag förstått. Jag får massage i över en timme, helt underbart.  Vad jag inte vet är att denna tjej är involverad i allt detta. När massagen är klar så tar hon över kommandot. På med mössan igen, ner till en bil, och iväg igen....
Jag som trodde att det var över nu och jag skulle ringa till Egon och be honom komma och hämta mig.... men inte, iväg igen. Denna gång betydligt lugnare tempo och inte så långt, kanske 10-15 minuter. Man tappar faktiskt tidsbegrepp också när man är blind.  Nåväl, bilen stannar och tjejen som är Sandra, leder mig fram till ett nytt hus, en bro, en dörr och en farstu. Känner igen mig men kan inte riktigt få tag i var jag är. Känner igen lukten, känner efter väggar och så, då i samma veva som de tar av mig mössan inser jag att jag är hos Monica i kullen..... men hon var ju kvar i Malmberget och hade ju inget med detta att göra trodde jag ja....

Nu har jag en helt underbar kväll framför mig. Iris tar emot mig, uppklädd och bemöter mig lite bitchigt... har du beställt bord?  När jag bekräftar det så placeras jag i en stol i vardagsrummet, ett lite bord bredvid med ljus på, tända ljus i hela rummet, otroligt fin. Får en drink som smakar si så där, men det säjer man ju inte. Dessutom var jag törstig efter massagen.

När jag sitter där så far Iris fram och tillbaka och tjafsar om en det ena och en det andra, hon är så rolig så det kan inte beskrivas här. Till saken hör att marsianerna har tagit mina glasögon, så jag ser ganska taskigt. Det sitter en kille i soffan hela tiden. Jag misstänker att det är Per, men jag är inte säker, för jag ser ju så dåligt. Men nu får de klart för sig att jag saknar mina glasögon och jaken på dem börjar. Så småning om dyker de upp... de hade följt med den röda marsianen som nu var borta. Men på något sätt så kom de tillrätta och jag kunde kliva ur dimma.

Nu börjar en revy som är helt otrolig.... de sjöng och spexade och var helt otroliga. Jag kan ännu inte fatta hur de har grävt fram all information om mej. Saker som jag själv inte hade en aning om.  De satte igång med en frågestund, där varje rätt svar gav en present... T ex var befann du dej den 5 augusti 2010? Fick tre svarsalternativ på varje fråga. Hur skjutton kunde de veta var jag var då när jag inte själv visste det. Och så vidare...  Efter en stund åkte ögonbindeln fram igen. Jag skulle identifiera en hemlig gäst.  De förde in henne, jag fick snabbt klart för mig att det var en tjej. Jag kände och kände på henne. Håret, kände igen, halvlångt rakt, kunde inte placera... kände att hon hade kjol och tajts, så jag utgick från att det var en ganska ung tjej. Så när jag kände den långa sneluggen, slog det mig det är Satu-Päivi..... och det var det. Det gjorde jag riktigt bra tyckte jag.

När det skojats och spexats en lång stund blev det mat. Det serverades tacos som smakade underbart, jag var rejält hungrig, och röksugen. Hade inte fått med mig några cigaretter när jag blev kidnappad och paniken hade nästan gjort sig gällande. Men tack och lova fanns rökare bland den uppvaktande skaran så jag fick mej en efterlängtad rök också.

Efter en jättetrevlig middag så blev det filmförevisning. Per hade spelat in allt på film. Så nu fick jag se hur allt gått till. Huset där jag fick massage som jag trodde var i Hermelin var grannhuset till Monica, närmare bestämt Per och Pigans vardagsrum.  Marsianerna visade sig vara Per och Niklas, och eftersom jag aldrig träffat Niklas tidigare så var han ju helt okänd och jag kände inte igen hans röst heller. Per hade ju varit tyst hela tiden och bara filmat. Det var ju Niklas som pratat... Inte undra på att jag inte kände igen dem.

Det var så roligt att se och nu började en oförglömlig kväll gå till enda. Fick skjuts hem av Anna Lena.

TACK ALLA MINA KÄRA VÄNNER FÖR DENNA KVÄLL!

Jag är så otroligt tacksam! Kram på er!